Man ligger på ett undersökningsrum på vårdcentralen alldeles ensam och tittar in i en vit vägg eller in i skarpa lysrör i taket. Tankarna snurrar även om man försöker stänga av dom så att inte tårarna ska komma. Man är rädd och utlämnad och försöker med en nypa humor dämpa känslorna som stormar. Om min knöl är cancer vad skulle vi göra då? Hur ska vi klara ha hunden kvar, hur ska Bobbe ta hand om Martin när han jobbar ute, hur kommer det gå ekonomiskt, fasiken va det kommer strula på jobbet för att jag inte kan jobba.... och fan vad ledsen jag kommer vara,,, JÄTTELEDSEN!!!!!
Nu va det bara en knöl... en helt jävla ofarlig knöl men nog fasiken sitter den ruskiga känslan kvar i kroppen så här efteråt att det faktiskt lika gärna kunde vara jag som skulle få cancer.... att det var min sabla jäkla tur nu att få det. Är så snabbt gjort att hela ens liv rämnar.
Man måste VERKLIGEN ta tillvara på livet för man vet aldrig hur långt det blir och när det väl tar slut vill jag veta att jag i alla fall levt mitt fullt ut och inte ångrar något eller är bitter.
Är så glad att leva ihop med en person som tänker likadant som jag och ska pränta in detta i sonens huvud också. Gör det du känner för och tänk inte så mycket på vad alla andra ska tycka om dina beslut för i det långa loppet är det helt oväsentligt då dom inte behöver leva ditt liv.
Hoppas jag kan sova bort den svarta orosklumpen i magen och ta detta som att man fick en chans till och även denna gången klarade sig undan med blotta förskräckelsen.
Usch o fy för sånt !! Tur det gick bra.
Kramar till dej <3