Nu har jag varit på skolavslutningen och sitter ensam hemma (såklart) och känner mig lite sorgsen. Åren har gått så snabbt och den lilla pojken börjar bli stor och väljer vänner framför att hänga med sin morsa.... vilket är bra men en svår omställning. Har ju alltid varit han och jag... nu är det bara jag.
Just idag när man räknat med en liten mysig fika hemma och man sitter och glor på två hundar som sover och en katt som solar så känner jag mig som mest ensam i hela världen.
Är glad över att grabben är så cool, självständig, trevlig och glad för det visar ju att man gjort något rätt men samtidigt skulle jag önska att han var mer beroende av mig än han är just nu. Han glider mig sakta ur händerna.
Har eventuellt fått tråkiga besked också, vilket jag inte vill gå närmare in på just nu. Hänger som en svart slöja runt en och just nu är det svårt att känna glädje. Klumpen i magen är kolsvart och det enda jag kan gripa efter är dom små små halmstråna av HOPP.
Man måste verkligen leva nu och inte skjuta upp allt för man vet verkligen inte om det är sista sommaren, sista skolavslutningen eller sista gången man kramar någon. Livet är så skört så skört och så vansinnigt orättvist.
Ska försöka klistra på leendet igen nu och få Martin´s skolavslutning i sjätte klass att bli en bra dag så får vi ta tag i resten framöver.
Skickar en kram till dej <3